Den tredje maj 2019 grundades Lappmark som företag. Mitt företag. Jag vill sälja min konst och bilder. Men det finns mer mycket mer faktiskt. Jag har redan ung börjat skriva dikter. Sen jag flyttade till Sverige har jag börjat att skriva med dikter på svenska. Snart vill jag komma ut med första bundel med dikter från Sverige. 

Samtidigt jobbar jag med att göra fotoböcker av mina resor. Jag reste som ung tjej i hela västra Europa, till och med till f.d. Joegoslavien, Baskenland och Andorra. Senare reste jag handikappade till Skotland och Kina. Resor som inspirerade mig enormt. 

När jag flyttade till min nya hemland hade jag inte kunna tänka mig att resan skulle vara so tufft, men det var den. Jag blev utsatt för stalking och levde längre tid under skyddad identität. Men nu vill jag inte längre vara en skugga, jag vill leva och därför grundade jag Lappmark. Min hemsidan som jag startade i 1997 döpte jag i 2017 till Lappmark efter Lappmarken vart jag bodde. Nu heter mitt företag på grund av samma anledning också Lappmark. 

Ni är alla välkomna i min webbutik. Just nu finns inte mycket där, men kontakta mig om ni har intressen i konst, föreläsningar eller när ni har ett foto uppdrag till mig. Jag är sjukpensionär och jobbar så gott jag kan.

Tyvärr är mitt företag nu på isen pga min hälsan. Men bolaget finns kvar. Bara jag måste först ta hand om mig. 

Får jag presentera mig?

Jag ären konstnär som är född i Bussum en liten stad i närheten från Amsterdam i Nederländerna. Jag har bott är lite över 5 år. Sen flyttade jag till tyska gränsen. Där bodde jag tills jag skulle fylla 19. 

Under tiden att jag gick i grundskolan och gymnasiet reste vi mycket. Jag har sett många andra kulturer i hela västra Europa. Bara till Storbrittanien vilde mamma inte åka. Lite konstigt i mina ögen pga vi reste ju till fd Joegoslavien, Albanien, Grekland och även Turkiet, Spanien och Portugal.

Dom flesta sommar var vi alltid i Schweiz under kortare eller längre perioder. Ibland var vi bara 8 veckorna i Schweiz. 

Jag fyllde ett år i Gordola (Tessin - Schweiz). Vi åkte till den fina Valle Verzasca. Vid gamla bron i Lavertezzo hade vi en stor picknick med hela familien. Bilden här är tagit i 2009 när jag besökte Lavertezzo som födelsedagpresent.

När jag var 5 år gammal pratade jag redan på tyska. Det hade jag lärt mig under semester tiden. Tyvärr hade jag en olyckan i 1975 och jag blev opererad i kvinnokliniken i Karlsruhe. Läkaren var helt överraskade att jag pratade på tyska.

Resan till fd Joegoslavien gjorde vi första gången i 1979. Efter utbrott av meningit återvände vi till Österike. Där blev jag till slut sjuk av meningit. Denna gången var det inte allvarlig och jag var i tid i sjukhuset. 

Nästa resan till fd Joegoslavien, Albanien, Grekland och Turkiet gjorde vi i 1982. Denna gång avbrott vi resan på nytt på grund av en utbrott av meningit. Redan i fd Joegoslavien blev jag sjuk men dom rådde oss att åka till Österike. Dom trodde inte att det kunde vara på allvar på grund av att jag hade redan haft meningit. Tyvärr blev jag denna gång mycket mer sjuk och jag vet bara att jag fick panik från tullen vid gränsen. Det sista jag minns var att pappa sa till mig att han hämtade hjälp. 

Jag vet från min pappa att en ambulans från Österike fick komma att hämta upp mig. Jag vaknade 5 dagar senare på sjukhuset. Då fick jag höra att jag hade denna gång en mycket mer allvarlig variant av meningit och att jag hade kommit just i tid in på sjukhuset. 

Jag avslutade gymnasiet 1985. Jag skulle då redan flytta till Sverige. Jag hade hittat bostad som inneboende och jag skulle efter 1 eller 2 år komma in på Luleå universitätet. Tyvärr fick mamman kalla fötter och var jag tvungen att hitta mina grejer och flyttningen kom i kyllskåpet.

Morsan tvingades mig i en utbildning som jag inte kändes för men hon såg bara att jag skulle kunna tjena bra pengar med den jobb.

Jag hade hittat i Utrecht en prao jobb och jag flyttade till Amersfoort. Tyvärr fick jag efter min prao en olyckan på början av sista året från yrkesskolan. Jag blev sängliggande under 3 månader och sen tog rehab en lång tid. Det gav mig chansen att göra en stor andra prao uppdrag.

Jag kunde efter flera månader i sängen inte längre gå upp för min slutbetyg. Det gjorde jag ett år senare. Men jag använde den extra tid med en extra prao hos en av Nederländskas försäkeringsbolag, fd Amev nu ASR.

Jag hittades en bra jobb i Amsterdam och bodde på olika ställen i och runt stan. Jag blev gravid från min särbo och tyvärr gav han sitt liv i en FN-uppdrag. Jag förlorade min dotter dagen efter begravningen. Förlossningen kom för tidigt efter bara 24 veckor. Jag var jätte ledsen att jag förlorade båda min kärlek och min dotter Lucienne. Jag hade henne ville kallas efter min äldsta syster som dog i cancer 2,5 år gammal. Hon kallades Lucette.

Tills jag blev tvungen att flytta söderut. Igen var det morsan som krossade mina drömmar. Jag måste sluta med min jobb. Min värld rasade ihop när jag fattades att morsan hade lurad mig. Jag hittade en annan jobb en annan kärlek. Jag gav upp mina planer att utvandra från mitt hemland. Rädslan om min pappa gjorde att jag stannade. Jag hade måste veta att han kunde klara sig, då hade jag åkt på en gång. 

Jag fick två fantastiska söner efter hjälp från sjukhuset. Jag blev diagnostiserades med PCOS. En ägglösningsproblem vad gör att man inte kan bli gravid längre. I sista försök förre IVF lyckades vi två gånger att bli gravid. Förlossningen gjorde att jag blev sängliggande och sen rullstolsbunden. Egentligen hade jag måste ha kejsersnitt, men det gick fel. I stället tog förlossningen för mycket tid och krafter av mig. Barnet fastnade i mitt bäckenet som var för små. Det blev livsfarlig för båda mig och min son. Aldrig skulle jag mer förlora ett barn. Efter min dotter vilde jag inte vara med sånt. 42 Veckor tog jag hand om barnet. Och ingen skulle ta detta barnet från mig. Oavsett vad hände.

Andra gången jag blev gravid blev jag efter 12 veckor överförd till sjukhuset. Jag kunde inte länge stå heller gå. Inte ta hand om mitt barn. Jag var i shock. Kejsersnitt som var lovad blev en dag förre datumet inställt. En annan läkare bedömde att jag kunde födde denna barn också vaginalt. Utan att läsa min journal bestämde han att han inte skulle hämta barnet som var lovat. Jag måste två veckor till och sen vilde han bar inleda förlossningen så att jag skulle föddes med 39 veckor.

Dagen efter annandag Jul åkte jag till sjukhuset. Rädd för en ny lång och smärtsam förlossning. En förlossning jag var inte förberedd för. Jag hade istället ställt mig in på en kejsersnitt förlossning. Jag kämpades ensam. Den panik från min fd make vilde jag inte uppleva en gång till. Till sista halv timme gjorde jag allt själv. Efter min yngsta son föddes blev han väldigt sjuk och vi kämpade över ett år för hans liv. Det var jobbigt, men ändå var det också en bra tid tillsammans. Tyvärr fick jag mer negativa besked om bäckenet. Den är tyvärr obehandelbart.

Jag beslutade att jag skulle göra allt i rehab för att vara där för mina barn. Jag vilde inte vara i rullstolen. Men tyvärr gick allt annorlunda. Ett och ett halvt år kämpade jag, utan att se mina barn mer än en gång i månaden. Barnen kände sitt mamma inte tillbaka när jag kom hem. Ramlade dom gick dom till hemtjänsten, grannen eller min fd make. Men inte till mig. Det tog sig några år tills barnen litade igen på mig. 

Året 2006 fick ex-maken en arbetsolyckan och han varit månader på sjukhuset. Barnen mådde inte bra och det märktes i skolan. Jag var mest sjuksköterskan för mitt ex. Barnen behövde hade extra behov men ingen visste vad. Till slut beslutade jag att dom måste bli internt för diagnosen. Ett liknande BUP diagnostiserade båda pojkar med ett annat form av autism. Det blev ganska jobbigt hemma. 

Var bostadsområdet var inte trygg längre. Mina barn vågade inte vara ute på lekplatsen. Och när dom var ute blev dom mobbat pga dom var lite annorlunda. Oftast måste jag hämta dom i byn när dom gick ut och handlade. Även jag blev mobbad. Var trädgård blev vandaliserade flera gånger. Sen började nån sälja vara grejer på nåt blocket liknande. Eller vi fick leveransen av grejer vi inte hade beställd. Allt var jobbigt. Men när någon hotade oss med dödshot på sociale medier var det slut för mig. 

Jag hade år 2010 flyttat någon till Sverige och det dröjde inte länge till vi tog samma beslut. Vi sökte ett hus i Sverige och jag började lära mig svenska hemma. Jag vilde gör så mycket jag kunde för att flytten till ett annat land skulle bli så smidigt som mögligt för mina barn. Jag pratade mycket med min fd make och han vilde, det tror jag verkligen, flytta till Sverige. Han besökte Sverige ensam utan mig. Det var en lång vinter och i Mars fanns det stora snöhögen och snödriven. Det var absolut mer än han hade förväntat men när han kom hem tog vi beslutet. Nu ska vi flytta. 

2011

Året 2011, jag flyttade in i Sverige. Vi åkte med bilen och husvagnen från Nederländerna upp mot Skandinavien. Barnen hade varit i Schweiz och Spanien, men den lugna länder i Skandinavien var helt ny för dom. Men det blev kaos vid gränsen. I Oslo hade en man mördat flera ungdomar. Utöja 22 juli 2011, 69 mest ungdomar omkom. Anders Breivik hade tagit sitt beslut att spränga först en bilbomb och sen gick han till mötet på Utöja. Han mördade vem han kunde. En svart dag i mina minnen. En dag som är svårt att berätta om. Så glad och samtidigt så ledsen. 

Efter vi hade kommit över Köpenhamns bron in Sverige var det tydlig att något hemskt hade hänt. Men mer in bilbomben kunde jag inte förstår. Alla berättelsen om denna dag är svart. Jag kan fortfarende inte uttrycka mig i rätta ord om händelsen. 

På början bodde jag med familjen utanför Sollefteå, i en liten by som heter Forsmo. Det blev en hel förändring att bo i Sverige men jag tycker jätte mycket om livet i Sverige.

Vilken förändringar är dom viktigaste?

För mig persönligen är det viktigaste att bo i lugn o ro. Helst gärna i närhet från sjö och skog. Lära mig svenska var också en av min första utmaningar. Jag började redan i Nederländerna, men det är annorlunda än att man bor i landet. Jag provade SFI men det blev en besvikelse. Tempot var så seg att jag hade hela kapitel redan bearbetat och klassen var nog på gång med första uppdrag. Nu säger jag inte att jag skriver redan jätteduktig svenska, men jag ger mitt bästa. Jag pratar bra svenska och det var i början viktigaste.

Men dom förändringar påverkade mycket på äktenskapet och jag trodde att vi alla var bakom flyttning till Sverige. Tyvärr var det inte sant och blev jag tvungen att skilja mig från barnens pappa. Det var ingen lätt beslut. Men nu visste jag att jag inte kunde komma undan. Varför inte? Jag hade redan flera år tanken att jag skulle skilja mig från honom. Anledningen att jag inte gjorde det var mina barn. Mina fantastiska men autistiska barn.  Jag var ledsen att det blev som det blev. Jag kunde tyvärr inte förändra beteendet från exet. Heller att jag vilde vara ansvarig för hans liv. 

Börja på nytt efter 18 månader i Sverige var jätte jobbigt. Först ska man leta efter ett boende. Först var de bara semesterboende som var tillfälligt ledig. Men man vill bo trygg, så att barnen också kan hälsa på. Att bo väldigt nära mitt ex var ingen bra idé, då förändrade inte mycket. Så fick jag ett boende i Betåsen. Mitt i skogen. Laga mat på vedspisen. Det gick bra tills jag ramlade. Jag måste ha hjälp och det gick inte. Så jag flyttade till Östersund. Ett annat län och 20 Mil ifrån mina barn.

Det var inte det bästa men jag kunde i alla fall letar efter ett boende i Jämtland. Det var lika jobbigt än förut i Västernorrland. Efter att jag blev stalkt av en svensk man som jag hade dejtat vilde bort ifrån Västernorrland. Det hjälpte mig inte mycket. Han hittade mig snabbare än jag kunde tänka mig. 

Det blev en resan full av förändringar och bättre och dåliga upplevelse. Målet är hela tiden att hitta ett bra liv i Sverige. Som så ofta går livet inte som tänkar sig. Man sätter fel steg men man är framåt. Nu har jag en egen lägenhet och där trivs jag. Men Norrbotten lockar mig fortfarende. 

Min resa gick genom Västernorrland och Jämtland. Då trodde jag att jag hittade min plats i Västerbotten. Men det visade sig också vara en besvikelse och jag började igen på egen hand. Jag har lärt mig nya saker på Lappmarken. En av dom är att jag är på rätt väg att hitta min slut destination. 

Mina intressen

Jag är redan länge intresserade i livet i Norrland. Jag möte den första Samer i 1984 när jag besökte Vildmarksvägen på första gången. Jag blev fullt intresserade av livet från renskötare och andra Lappar. Jag besökte Fattmomakke och blev ännu mer nyfiken. Jag fick chansen att studera i Sverige ett år senare men på sista minut tog min mamma hennes godkännelse bort. Då blev det ingen flyttning till Sverige. Men nu så många år senare bor jag här. 

Jag samlar böcker om Sverige, helst gärna om Norrland, Lappland, Västerbotten och Norrbotten, samt med slöjd från Lapparna. I ett år har jag redan samlat en hel del och jag vill gärna inreda ett rum i huset med min samling. Det kommer i framtiden. Jag har tyvärr problemer att gå långa sträcka och kan inte gå in i skogen och leta efter ren eller ällghorn. Jag hoppas att jag hittar dom nu på loppissar eller att jag kan få några av jägare eller renskötare. Jag har redan fått en gåva med 4 fina horn från rådjur av en av vara vänner som jagar.

Jag samlar också lite konst. Inte stora namnen, men en signerad tavla kan frestas mycket om den har Norrlandska bilden. Egentligen alla tavlor jag har är signerade. Jag vet inte av vem, från några vet vi vem har gjord dom. Men det är inte så viktig för mig. Mer den känsla att den är signerade och har en årtal. 

Om ni vill donera nåt, till exempel horn, same slöjd eller andra intressanta saker, då kan ni kontakta mig med kontaktformular som finns längs ner på sidan.